Dea-föreningens 10 års jubileum, 2 oktober 2004

Vilma Bergmans tal:

Läget

Vad är det som gör att en ide föds, formas och uttalas ? Vad är det som gör att iden sedan utlöser en handling?
Jag har funderat över det inför det här tioårs-jubileet – för jag var på plats, då ideen till Dea-föreningen för Kvinnomuseer föddes och började ta form.
Jag vill gärna berätta nu, medan jag ännu minns hur orden föll. Jag tror att det var ett litet stycke kvinnohistoria som då skapades – den där 8 mars-kvällen på Sergelstorg, då det var så väldigt kallt.

Den 8 mars 1994

Jag stod på parterren utanför K-huset och frös och tittade på den lilla skaran av huttrande kvinnor där nere på plattan.
– Det här är alltså ”den militanta kvinnorörelsen” som DNs kulturskribent ondgjorde sig över häromdan, tänkte jag och jag får väl erkänna, att jag var ganska sur redan från början.
Maud Edwards höll ett lysande tal, man vad hjälpte det, när hela torget var mörkt och ensligt.
– Inte ens rätt årstid för vår fest har vi kvinnor lyckats välja. Vi är dumma och mesiga och värdelösa, vi kvinnor.

Matdemonstration

Så det var nästan litet uppiggande, då ett gäng motdemonstranter dök upp på Drottninggatan. Under kastrullskrammel lät dom oss förstå, att det enda kvinnor duger till, är att kedjas fast vid spisen och föda barn.
– Men se det är i vart fall mer än vad ni klarar av!” tänkte jag, fortfarande surt.
Medan jag stod där upptäckte jag ett par skuggor i mörkret en bit längre bort på parterren. Det var mina vänner Birgitta Onsell och Märta-Lena Bergstedt.
Dom föreföll att vara lika dystra till mods som jag.
– Vi är bortraderade i alla kulturella sammanhang”, sa dom, och jag fyllde på med att berätta om mina duster med Moderna Macho Museet. Och om museer i allmänhet.
– Museerna försnillar våra barns kulturella morsarv,” sa jag .”Och vi låter det bara gå på!

ldeen

Det blev tyst en lång stund. Så kom det från Märta-Lena Bergstedt med bestämd röst, rakt ut i luften: -Vi ska ha ett eget kvinnomuseum.
Ett kvinnohistoriskt museum som kompensation för 100 förlorade år”.
– Ja, ett gudinnemuseum!” sa Birgitta Onsell.
– Det ska heta Dea-museet,” tillade M-L Bergstedt.
– Och sen ska vi ha in kvinnokulturen på alla våra machomuseer!” sa jag.
Efter det drabbades åtminstone jag av eftertankens kranka blekhet. Det var stora ord vi tagit i mun. Dom krävde handling.
– Det blir ett jättearbete. Vem ska ta itu med det?” sa jag.
– Du, tex”, sa M-L Bergstedt lika bestämt som tidigare. BO nickade. Vi har andra uppgifter att fullfölja…
– Nej det går ju inte, sa jag”, och tänkte på min ålder”.

Det blev ändå så att jag lovade att starta en förening och få den att fungera. Men jag hade ett förbehåll – jag vill ha ett kvinnomuseum, som omfattar alla sidor av kulturvården – hela det svenska museikonceptet måste förändras.
Vi har sponsrat männens kultur med våra skattepengar. På bekostnad av vår egen.
Det måste bli slut på det.
Vi måste få kompensation.

Planering

Så vi satte igång med planeringen.
Snart anslöt sig också Ebon Kram, förb.ordf. för ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourema i Sverige till oss i planeringsgruppen.
Vi drar igång!

Den 4 april samma år 1994 kallade vi till konstituerande möte.

Det kom rätt mycket folk, några kvl. riksdagsledamöter gjorde mig särskilt hoppfull.
Ebon Kram, lät oss ha mötet i ROKS lokaler på Skånegatan, den gången och många andra gånger, tack Ebo
M-L Bergstedt. blev föreningens v. ordf. och är så fortfarande, vid sidan om sitt arbete med att tyda hällristningar och deras flertusenåriga budskap till eftervärlden.
Birgitta Onsell grundade en annan rörelse,Tealogerna, som granskar världsreligionerna med kvinnoögon.
– Gudsbilder är bara människors bilder, andra finns inte att tillgå,” har hon lärt oss.
Och hon har gett hela svenska folket en ny syn på GT. Vår förening bär namn efter hennes verk.
Dea-föreningen. Dea betyder gudinna, kvinna.
Många andra kända feminister har stöttat oss. Det har känts underbart att arbeta med det stödet.
Det blev fyra år för mitt vidkommande som ordförande, sen tog Ebba-Lisa Nordenfelt vid. Hon har slitit med uppgiften under de återstående sex innehållsrika åren.

Målet

Dea-föreningen har ett klart definierat mål, som vi har hållit fast vid hela tiden:
*full jämställdhet på alla museer samt
*ett kvinnohistoriskt museum av rikskaraktär som kompensation.

Historia

Jag har antecknat några händelser från vår tioårsperiod på det här papperet. Vi hinner inte fördjupa oss i dem nu men jag måste få tala om att redan 1996, då riksdagen antog det nya kulturpolitiska programmet, som gäller nu, så var ett par av Dea-föreningens krav med som tillägg.
Genom det här tillägget blev Kvinnornas kultur och kulturarv en realitet som krävde en lösning. Kanhända hade dessa tillägg inte kommit med om inte Dea­ föreningen hade suttit där på åhörarläktaren hela långa dagen och sett hotfull ut.
Debatten i riksdagen är värd en egen historia…

Sammantattning

Under Dea-föreningens 10-åriga tillvaro har vi haft kontakt med tre olika kulturministrar, Birgit Friggebo, Margot Wallström och Marita Ulvskog.
Nu har vi fått en fjärde minister.
Vi vet vid det här laget. att så länge varken regeringen eller riksdagen har tagit beslut om något nytt museum, så länge kan ingen kulturminister i världen ge några löften.
Frågan kräver förslag från regeringen och beslut från riksdagen. Men vi ger inte upp hoppet. Snart är det valår igen. Då kan det komma många överraskande utspel – kanske även ett om ett kvinnomuseum.

Det tar tid för nya tankar att tränga igenom. Så lång tid att även tappra kämpar tycker att ”ingenting händer, gör ni ingenting – har ni lagt av?!!!”
Det kan se så ut – men hur länge det än dröjer, vet vi att vår Dea-förening redan har förändrat hela det svenska museitänkandet från grunden under de här tio åren.
Mer kommer att hända!
Vi ska se till att våra barn inte blir snuvade på sitt kulturella morsarv.

Lyckönskan

Därmed vill jag, som hedersledamot av Dea-föreningen för Kvinnomuseer gratulera Dea-styrelsen och medlemmarna och tacka er för er initiativkraft och uthållighet och önska er lycka till med återstoden av arbetet:
Full jämställdhet på alla museer och full kompensation till kvinnorna.
Könssegregering hör inte vår tid till.

Väck med den!